Efterspel…

Det är ju det där med att må dåligt under en längre period och dessutom förtränga det. Eller ja, erkänna det, men skjuta det åt sidan. Att egentligen må så dåligt så att man nästan kraschar in i den berömda väggen, eller vara på gränsen till depressiv.

Det bra är ju att när man ser att det har ett slut så kan man härda ut, det dåliga är att det ofta kommer efterspel. I mitt fall har efterspelet inneburit en trötthet utan dess like. Men efter att ha varit bortrest i helgen så är jag nu betydligt mer utvilad och känner mig ok med att vara tillbaka på jobbet :)

Var hos en vän i Värmland, här är badplatsen där de bor :)

skacksjön

Fick dessutom en extra dags ledigt igår, eller ja, det ligger så enligt schemat. Då var jag bl.a. ute och solade med mamma vid havet. Så himla mysigt även om det blåste. strandenOch på kvällen gick jag ut för att springa lite intervaller och det var hur jäkla tufft som helst om jag får säga det själv. Kräkfärdig och ont i typ varje muskel i hela kroppen. Inte alls bekvämt :S Men det är bara att ta tag i saker nu. Det är ju inte så många veckor kvar till Vasastafetten 😮

Kul i alla fall att känna att viljan är tillbaka. Igår gick jag tom ut och sprang ganska sent på kvällen, trots att det inte är min favorittid. Och det satt låååångt inne ska jag säga… 😛

Annars är jag och Sammy igång igen. Veterinären gav honom klartecken, så vi har börjat träna så smått på egen hand hemma. Kul 😀

Fina_Sammy_i_solen_imorse

Här är Sammy från morgonens tömkörningspass på ängen :)

Nåja. Ville bara visa något livstecken :)

Hoppas ni har och har haft det bra allihopa :)

Frånvaro

Det känns som att hela mitt liv är på paus, men ändå så bara rusar det på.

Det har varit så mycket de senaste 8 månaderna att jag inte orkar tänka.

Många saker har gått igenom mitt huvud. Många beslut har fattats. Fler beslut måste fattas. Mycket stress. Många tankar.

Det snurrar och jag har inte riktigt hängt med.

Klumpen ligger där i magtrakten och trycker. Ångesten pockar på uppmärksamhet.

Jag måste sakta ner, men jag vet inte riktigt hur.

Karusellen har börjat sakta ner, men det är en bit kvar.

Jag önskar jag bara kunde checka ut och ta ledigt, men verkliga livet fungerar inte riktigt så.  Det är inte så enkelt. Hur mycket jag än önskar det, så är det inte så.

Snart kan jag dela med mig av en del, en del som är en bit i att göra mig lycklig igen. Eller i alla fall har tagit mig en bit ditåt med hjälp av detta.

Men nu ska jag sluta svamla och bara hoppas att ni har haft det fint.

Ehhh… vad hände nu?

Jag har ju som jag skrivit tidigare haft lite dålig motivation vad gäller löpningen. Och jag gjorde mig en egen liten överenskommelse att efter Göteborgsvarvet, Vårruset och Blodomloppet som gick av stapeln igår så skulle jag bara springa när jag kände för det och lägga mer krut på annan typ av träning.

Men så kom det en liten fråga i Springande tjejer-gruppen på facebook, en som var uppe redan förra året och som blev av då också, men inte med mig. Nämligen frågan om att få ihop ett lag till Vasastafetten. Alltså att springa Vasaloppet, fast i en stafett med 10 tjejer. Det kan låta knäppt. Det är ju ändå 9 mil. Men på 10 pers blir det ju nästan ingenting. 😉 Sträckorna är allt från strax under 5 km upp till 15 km, så man kan vara ett hyfsat blandat lag :)

Så jag nappade, och ja, helt plötsligt kanske jag måste träna lite löpning i sommar också 😛

Det är i och för sig inte förrän 19 augusti, och jag kommer nog få en sträcka på mellan 5-10 km, så kan nog följa program som riktar sig mer mot den distansen för att göra något annat än de långa pass som är inför halvmaran. Omväxling liksom 😉

Så ja… så ser det ut nu. Hoppsan då. Vi ska bo i Sälen tänkte vi. Har aldrig varit där, så bara det är ju spännande, haha.

Så nu ska jag spendera natten på jobbet med att kolla lite på boende. Tjoho 😉

vasastafetten

Kroppen är fantastisk

Förra helgen var det ju dags för Göteborgsvarvet. Ett halvmarathon. 21,1 km. 21097,5 m.

Som jag rapporterat tidigare så har inte motivationen till att träna infunnit sig riktigt som den borde. Men jag vet ju att jag kan detta.

Mest orolig var jag över att jag ju bröt halvmaran i Sthlm i höstas, just för att jag inte ville… Kropp och knopp samarbetade inte. Värmen påminde också mycket om maratonet som jag kollapsade på.

Så jag var lagom glad när prognoserna visade på 25 grader och sol. Inte optimalt att springa halvmara i. Men jag kände mig ändå peppad. Mycket tack vare Caroline, min kompanjon, skulle jag tro.

Inte för att vi springer ihop, men för att vi reste ihop och peppar varandra till detta :)

På väg till loppet så var det ändå inte så varmt som vi trott, men valet av kläder kändes ändå rätt; löparkjol, funktionst-shirt, kompressionsstrumpor, keps. Jag vet ju att man blir varmare när man springer.

Men vi letade oss till start, och jag skulle starta lite drygt 30 minuter innan Caroline, så det var bara att bege sig iväg.

Ska bara dra loppet i kort. Men fram till 14 km kändes det helt ok och tiden gick ganska ”fort”, men sedan blev det tufft. 14-17 km så fick jag kriga, sedan var det ju bara några kilometer kvar efter Avenyn och de sista 3 km så slet jag verkligen. Det gick inte fort, men jag ville inte kliva av… Så jag gick i mål. På min sämsta tid någonsin. Men jag kom i mål.varvet1

Och precis som väntat så gick Caroline om mig och kom i mål innan mig. Haha. Hon är så sjukt snabb och grym 😀

Men man ska inte förringa någon prestation. Det är långt ifrån alla som springer halvmaraton. Detta var min femte start, den fjärde jag kom i mål :) Så jag är stolt ändå 😀

Bjuder på en bild på mig och Caroline ifrån målet :)

Bara två dagar senare, på måndagen, hade jag lovat bort mig på Vårruset för Team Snigel.

Så, med stockar som ben som knappt klarade av att gå så förberedde jag mig.

Musklerna låste sig typ i låren och när jag gick kändes det bitvis som att jag skulle stupa huvudstupa framåt. Haha.

Men till start kom jag, och i mål också. 5 km på under 33 minuter. Klart godkänt även en ”normal” dag, så jag klagar inte.

Mysig picknick också, med andra ”sniglar”. 😀 Team Snigel är alltså en grupp på Facebook. För de som inte alltid fokuserar på tider. Utan som mer tänker ”långsamt är också framåt” 😀varvet2

Men jag är mest förundrad över hur fantastisk kroppen är.

Att den klarar mer än man tror många gånger.

Tänk att för 4 år sedan sprang jag knappt 5 km. Nu har jag testat maraton, sprungit 4 halvmaror, 26,1 km på lite mer än två dygn…

Och jag tänker nog inte sluta här 😉

Ett lopp kvar denna vår. Blodomloppet den 7 juni :)

Det var på tiden…

I torsdags gjorde jag något som jag inte gjort på dryga 15 år, nämligen gick till tandläkaren. Ajaj tänker ni säkert nu. Och jag håller med. Skitdumt att inte gå dit.

Och inte har jag tandläkarskräck heller så det kan jag inte skylla på.

Men såhär är det. Som liten hade jag väldigt bra tänder. Bara typ ett hål genom alla gratis år. Jag hade dessutom tandställning i ca 3-4 år så jag var regelbundet hos tandläkaren och tyckte aldrig det var obehagligt eller så. Utan jag hade en bra ”relation” till tandläkaren.

Men sedan var gratisåren över och tiden gick. Har aldrig haft ont, aldrig problem. Men det betyder ju inte att man inte ska gå såklart. Men så har det blivit. Tiden har sprungit iväg och här står jag nu.

Men med kompisar som vittnar om sämre tandhälsa, problem, visdomständer etc så kändes det som att nu var det dags. Jag var dessutom helt säker på att jag hade hål. Så varför vänta längre?

Så jag gick dit som ett litet barn och de frågade givetvis varför jag inte varit hos tandläkaren på så länge, jag svarade som det var och sade att jag vet att det är dumt. Som en 5-åring igen… 😛

Jag hade slagit vad med en vän som sade att jag skulle ha 3 hål. Jag sade minst 4. Men vännen fick rätt. Tre hål. Enbart på tuggytor, alltså inget komplicerat. Tre hål på 15 år. Det är väl ändå ganska godkänt känner jag.

Jag är väl lyckligt lottad med bra tänder, men jag vet att det finns sämre tandstatus i familjen, så lika bra att hålla koll nu.

Tid för att laga alla tre hål har jag om några veckor. Lär inte bli billigt, men förhoppningsvis blir det bra 😀

Så. Det var det. Nu är det gjort. Och nu lovar jag att gå till tandläkaren regelbundet :)

Bra och dåligt…

Göteborgsvarvet närmar sig med stora steg. Och min uppladdning har inte varit optimal. Min motivation till träning började bra, men sedan blev det sämre. ”Ursäkterna” hopade sig och här står jag nu, med inte världens bästa uppladdning inför Varvet.

Men det är ju en längd jag gjort flera gånger förut, och som jag vet att jag kan överraska i. Som när jag sprang 1,5 h på skitdåligt underlag sena vintern, fastän jag inte sprungit så långt på typ ett halvår.

I söndags fick jag till ett riktigt bra intervallpass. Trots att det var mina ”hatintervaller” – de långa. Höll ett bra tempo och kände mig pigg 😀

Dagen efter skulle jag springa mitt nästsista intervallpass, och jag kände mig pigg i benen, men dagen gick cialisfrance24.com och jag kom inte iväg innan lunch som tanken var så jag reviderade mitt mål från 2 h ner till 1,5 h och tänkte att jag kör i motionsspåret vid Rudansjöarna istället, typ 2 varv borde bli närmre 1,5 h. Tänkte att det extra motståndet med backar borde kompensera lite och träna pannbenet.

Men alltså. Först fick jag magknip efter typ 30 minuter och fick besöka skogen… sedan var allt bara skitjobbigt (hahahahaha), men jag tog mig runt lite över 1 h i alla fall. Bättre än inget, och även om det kändes piss så försöker jag se det positiva i det hela…

1. Jag gav inte upp

2. Jag ”sprang” i alla backar trots att det gick med myrsteg

3. Det blev några fler minuter och kilometer in på löpkontot

Så ja, nu är det bara och ladda inför sista långpasset som jag ska göra med Caroline på måndag är tanken. Min tanke är ca 2 h då. Egentligen behöver jag springa 2 stycken intervallpass innan det, men tror kanske inte jag orkar springa idag. Supertrött, och isåfall kan jag springa imorgon och på söndag. Men känns lite dumt med ett intervallpass dagen innan långpass igen… får kolla lite på upplägget på det och kanske välja ett intervallpass av de två, eller se om jag tror att jag orkar det ändå.

Det som jag känner skulle kunna stoppa mig mest nu är ärligt talat min vilja. Att jag känner att jag helt enkelt inte vill. För de dagar jag vill, då känns ju tom 1 h 50 min (som jag sprang häromveckan) ganska kul. Medan andra dagar känns en knapp timma hemsk… Så det är ju minst sagt lite individuellt… Menmen. Jag försöker vara positiv och hoppas att jag ska vilja när jag väl står där.

Kanske kan passet med Caroline ge mig en god känsla? Jag hoppas på det :)

Är ganska säker på att detta med långlopp kommer bli mindre förekommande hos mig faktiskt. Varför göra något som man inte tycker är 100% kul? Självklart så tycker jag inte att det är piss jämt, men funderar på att rikta in mig på löpningen från ett annat håll. Så vi får se :)

Tunnelrun

Jag gjorde ju andra roliga saker innan Dannys show förra lördagen. Det var ju nämligen Tunnelrun Citybanan. Alltså ett unikt lopp som gick i servicetunneln bredvid nya tågtunneln under Stockholm. Jag var ju med då när det sprangs i Norra Länken, men det var ju en bilväg, betydligt bredare och därmed kunde de även ha mer jippon i tunneln.

Men med detta i åtanke så tänkte jag och mitt lag ändå – äh, en kul grej, som man a ohnerezeptfreikauf survey verkligen bara får uppleva en gång. För vi var ett lag, som vi döpte till Raverunners då merparten av oss regelbundet går på s.k. rave… 😛tunnelrun1

Här ser ni vårt fina lag, glada och upprymda innan start 😀

Jag och Caroline (i mitten) bestämde oss för att ta sällskap. Caroline är mycket snabbare än mig, och jag sade åt henne att om hon kände för att dra så fick hon det. Speciellt när det gick uppför. Men hon var snäll och höll mig sällskap hela vägen :)

Loppet då? Ja, det var inte lika mycket happenings som på Norra Länken-loppet, men jag tyckte ändå det var väldigt stämningsfullt och med fina ljusdekorationer och lite underhållning i tunneln.

Det var dock jäääkligt jobbigt på slutet, och trots att jag förberett mig mentalt var det inte helt enkelt… Jag talar om backarna på slutet. Jag visste att det skulle bli vidrigt, men jag gillar ju i normala fall backar, men blev ändå lite överrumplad… 😛 Fick gå i två halva backar, men annars sprang jag.

Jag och Caroline sprang i mål, hållandes hand och med händerna i skyn 😀 Och, vi kom in på sekunden på samma tid. Så jäkla skumt. Ok att vi sprang tillsammans, men på sekunden? Haha. 54:21 på ett 7,6 km lopp är väl inte att hänga i julgranen direkt, men vad ska man göra? 😛 Vi gjorde det för upplevelsen och jag är ändå nöjd :) Vissa backar hade ju lutning på 12% så. 😛

tunnelrun2Efter loppet var klart möttes vi alla upp, åt lite smask som vi fick av arrangören och sedan så skiljdes vi åt.

Jag och Linnéa gick dock vidare till Vapiano och åt lite lunch och drack bubbel/vin. Klart värt 😉

Så det var en fantastisk start på lördagen 😀

 

Aj aj aj…

Helt självförvållat har jag ganska ont i kroppen idag. P.g.a. träningsvärk alltså, därav är det självförvållat. Igår så gick jag på ”Inspiration Skivstång” på Friskis. Ett pass dedikerat till skivstångsövningar och teknik. Det känns idag kan jag säga.

Sedan fick jag ju den förnämliga idén att springa långpass idag också. Vädret skulle vara fint och jag behöver lite tid i kroppen, så 90 minuter siktade jag på.vegaloppet

Hade dessutom sett att det var ett litet event i Vega, skapat av Österhaninge församling, där det skulle sättas upp en liten bana och sedan så skulle det skänkas 20:- per varv som sprangs.

Så jag sprang helt sonika dit, sprang ca 20 varv och sprang sedan halvvägs hem innan jag tog bussen.

Om jag är död i kroppen nu? Jajemen. Så till den milda grad att jag knappt kan klia mig själv i nacken… Hahahaha.

Men ganska skön känsla ändå. Hoppas dock att det känns lite bättre imorgon då jag ska rida, kan bli svårt att få stopp på hästen då… Kanske också att ta sig upp på hästen 😛

Menmen. Annars jobbar jag ju i helgen, så det är inte alltför mycket som händer. Men ganska skönt det med :)

Hoppas ni alla har en bra helg :)

Mycket Sammy

Det blir mycket Sammy i bloggen just nu, men jag är ju lite kass på att blogga om allt som händer, så det får bli lite sådär när jag känner för det. Haha.

Idag red vi alla fall lektion. En inte alltför avancerad sådan. Vi ”får” ju inte rida fullt ut sedan kiropraktorbesöket, men jag ville inte skippa lektionen då vi inte ridit lektion två veckor i rad. Det är ju inte alltför långt kvar till första start för säsongen (även om det bara är LB och ev. LC då) så all hjälp vi kan få är ju bra.

Om vi märkte någon markant skillnad? Njaaa… Han kändes väldigt fin, och jag tycker han hade bra påskjut i skritten. Galoppen var också fin, även om vi som sagt mest red rakt fram, men den har ju varit hyfsad utomhus även innan kiropraktorn.

Vi jobbade lite enkelt med skänkelvikningar och rakriktning samt att få med bogar och bakdel i hörnorna, och det gick väldigt fint, så vi nötte inte. Nästa vecka kanske vi kan jobba på lite http://www.achaten-suisse.com/ mer, och hemläxan blev att rida med rättvinklad, mer buren hand framför mig, så korta spöet ska fram mellan tummarna 😉 Så minst ett pass måste vara seriöst tills vi ses igen. Haha. 😛17358631_10154230183081555_403383142859819572_o

Tog en bild på min snygging i solen idag. Han spejade efter någon som var framför honom :)

Blir mer och mer kär i denna häst för varje år som går. Tänk att han fyller 18 år i juni va? Tänk att vi fortfarande utvecklas och jag inte ser något slut… Jag förstår ju att det är så, men ändå underbar känsla :) Fina, fina häst :)

Detta var min lediga dag. Jag åkte sedan hem. Åt lunch, chillade lite och sedan så sprang jag 10 backintervaller. Hade egentligen andra intervaller på lut, men sen kom jag på att det ju är Tunnelrun nästa helg, och den har en rejäl lutning uppför på slutet, så kan vara bra att vara föreberedd :)

Ska väl snart packa ihop och gå och sova. Tänkte träna innan jobbet, eller ja, jag är inbokad på pass i alla fall, och sedan är det kvällsjobb hela helgen som gäller :)

Fredagsfys…

Fredagsfys före fredagsmys är ju ett generic levitra legal ganska vanligt uttryck i träningsvärlden numera. Och idag anammar jag också det. Ska nämligen ut till Sollentuna och springa med en grym tjej vid namn Elin. Hon firar runstreakdag nr 1000, alltså, hon har sprungit 1000 dagar i rad. Idag började hon vid midnatt och ska springa 100 km. Helt galet.

Så min tanke är att åka ut till Sollentunavallen och göra Elin sällskap. Min plan är 1,5-2 h. Men vi får se. Jag är ju en finväderslöpare, och förvisso är det fint väder idag, men det är kallt (enligt mig), och banan är tydligen snöig rakt av, så frågan är hur det är att springa på. Dessutom har jag inte sprungit så långt sedan tidig höst… Men det är väl dags att steppa upp nu om jag ska palla Göteborgsvarvet… 😛

Nåja. Jag kommer kitta mig för löpning och åka ut dit i alla fall, sen får man se vad kroppen säger :) Kanske blir det ett varv, kanske två… eller kanske massor? 😀

Men jag återkopplar vid ett senare tillfälle. Nu ska jag fortsätta jobba 😉