Okänslighet

Igår, söndag, så var jag på SIHS – Sweden International Horse Show på Friends Arena. En årlig tradition enda sedan det började i Globen för 25 år sedan. Jag har faktiskt bara missat någon enstaka gång.

Hursomhelst så avslutades kvällen i tragedi då en häst i ett fyrspann föll ihop under ärevarvet och omkom. Det var extremt jobbigt, och tragiskt såklart. Men jag ska försöka återberätta vad jag såg och även en del av efterdyningarna av detta som jag reagerat på.

Tävlingen, en högkvalitativ sådan, som var en deltävling i inomhusvärldscupen var avslutad och ärevarv pågick. Kuskarna showade lite, alla sex (?) ekipage med fyra hästar var, vilket var riktigt kul att se. Helt plötsligt ser jag, snett bakifrån, hur en av den svenska kuskens hästar ser ut att ha fastnat, den liksom hoppade till några gånger, och sedan ser jag hur den tippar mot sin kamrat på sin högra sidan, och jag trodde fortfarande ”bara” att den fastnat.

Flera groomar från de andra ekipagen springer fram och kopplar loss alla hästar och får ut dem och vagnen, men hästen blir liggande. Jag tror fortfarande att den lever, och vid något tillfälle ser jag även benen rycka till, men trodde att den kanske hamnat i chock, eller brutit något.

Veterinär är snabbt på plats, de kommer in med ett svart tält för att de ska få jobba i lugn och ro, och så småningom om kommer även hästambulansen in. Jag tror fortfarande, eller vill tro, att hästen lever, men ser inte vad som händer, men förstår att de får på hästen på ambulansen och kör sedan ut.

Efter en stund så tar ordförande för evenemanget vid och lämnar över ordet till veterinären som berättar att han, redan när han kom fram efter ca 30 sekunder, inte hörde några hjärtslag, och att hästen omkommit. Så tragiskt och ledsamt, men det har gått fort och hästen har inte lidit.

De flesta har såklart förståelse för detta och önskar teamet all styrka, men, som alltid, ska några därute i etern komma med, vad jag tycker är, spekulationer och okänsliga kommentarer.

”Problemet” är att en liknande sak hände för bara 2 år sedan. Då omkom en häst under pågående fyrspannskörning. Det visade sig vara en brusten halspulsåder.

Så nu börjar ju många spekulera i om sporten inte passar på en så liten yta. Om hästarna drivits för hårt. Om hästen var för gammal (den var 21 år). Om det kunde förhindrats.

Det talas om bojkott och mycket annat.

Jag förstår inte alls vad detta kommer ifrån. Fyrspannskörningen har hållts i säkert 20 år både i Globen (som var mindre) och Friends Arena, utan ett enda dödsfall.

Det drevs inte för hårt, de hade fått vila och de showade, i ett väldigt lugnt tempo då hästen föll ihop.

Det är en världscup. Minutiösa förberedelser har skett. De har gått igenom veterinärkontroller på tävlingen för att få tävla.

Och framförallt – varför i hela friden vill någon överhuvudtaget insinuera att kusken skulle ta med och utsätta en häst han inte trodde var kapabel för uppgiften för detta? Som om hästarna inte betydde något för honom?

Långt ifrån alla tycker såklart detta, men jag förstår inte vitsen och blir rent ut förbannad på detta.

Det är en slump att det skett två gånger på så kort tid. Det är högst olyckligt och tragiskt, men sådant här kan hända. Och det har hänt även under en hopptävling (även det världscupen om jag inte minns fel). För att inte tala om fälttävlan där hästar stupar och dör var och vartannat mästerskap.

Isåfall ska man nog börja ifrågasätta varför man rider alls? Varför utsätter vi våra hästar för denna stress och press? Även hemma?

Nej, jag vill säga att dessa hästar tas nog om hand bättre än alla de hästar som ägs av de klagande människorna. Att de är väl förberedda för uppgiften.

Hästen dog nog snabbt, lycklig och smärtfritt. Kan det egentligen bli bättre trots allt?

Den första obduktionsrapporten visade idag på brusten halspulsåder, precis som för hästen för 2 år sedan, men fullständig obduktionsrapport kommer om några veckor. Och just den orsaken kan som sagt drabba vilken häst som helst, när som helst.

Så jag hoppas att dessa människor bara håller tyst istället, eller slutar med ridsport helt.

Tack för ordet. Och sov gott Luma De Lux.

Depp-mode

Jag har sedan ett tag tillbaka varit lite deppig. Och detta började redan för över en månad sen skulle jag vilja säga. Så det har inte egentligen med mörkret att göra. Mörkret brukar göra mig trött, men inte deppig på det här sättet.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag känt mig deppig, mitt liv är ju liksom bra. Men det är väl flera små saker. Har dessutom haft en hel del att grubbla på på sistone, och jag är inte längre personen som häver ur mig allt i en blogg eller på sociala medier, utan bollar med mina vänner, så därför saknas även inspirationen till att blogga.

Menmen. Jag ska försöka hitta tillbaka till mig själv nu och hoppas på att uppdateringarna här skall följa med. :)

Är det något speciellt ni vill läsa om här? Ska jag fortsätta med recepten? (Detta vet jag att flera vänner samt min viagra wikipedia kusin Amina vill) Mer träning? Mindre träning? Mer om Sammy? Mindre om Sammy?

Kom gärna med förslag :)

Fjorton miljoner tankar

Ungefär så många tankar som rubriken anger går igenom mitt huvud angående Sammy just nu.

Tankar som:

  • Har han ont?
  • Vad är det för fel?
  • Går det att bota?
  • Kan de där överbenen vara med och spöka?
  • Varför har han utslag på samma ben som han har mest problem i?
  • Påverkas han av de leriga hagarna?
  • Kommer han hålla i framtiden?
  • Hur lång blir konvalensens/rehab?
  • Kommer jag kunna tävla i vår?
  • Kommer jag kunna hitta ny medryttare/fodervärd?

Och detta är bara några av tankarna som ska knåpas ihop till en enda gegga i mitt lilla huvud. Och självklart påverkar det mitt arbete med honom.

Just nu väljer vi att fokusera mycket på min sits, dels för att det behövs, men också medvetet för att vi väntar på att veterinären ska kunna komma ut och ta sig en titt på honom.

Älskade, fina lilla tappra Sammy! <3

sammy_puss

Bit by bit…

Bit för bit så börjar jag leva igen. Igår så jobbade jag till 14. Sedan åkte jag hemåt då jag hade en tvättid. Men jag fick ett ryck och mittemellan allt tvättande så rensade jag och plockade lite i min garderob. Inte helfixat, men klar förbättring i alla fall! 😀 Känner mig duktig i alla falll, och det kan jag väl få göra? 😉

Strax efter åtta på kvällen var det fortfarande +22 grader men jag begav mig ändå ut och sprang, även om jag inte alls kände för det! Haha. Men nu har jag ju bestämt mig. Två pass i veckan minst. Punkt. Tror i och för sig inte att jag kommer kunna hålla det nästa vecka pga resa, men det är inte hela världen! 😉

Nåja. Hursomhelst prövade jag passet med två stycken 10 minuters delar i högre tempo. Har ju kört den förut i Röhnisch Success, och även nu, då jag följer Röhnisch Success till viss del, men då i kuperad terräng. Och även om jag förbättrade mig från tidigare i våras så kände jag för att pröva den på flack sträcka för att se om jag kunde plocka ner tiden lite, och det kunde jag med råge! 😀 Typ 30 sekunder snabbare i de delarna, så det var ju sjukt bra! 😀intervall140708

Jag försökte ändå inte att tokpressa mig själv utan fokusera på andning och på att öka kadensen, alltså hastigheten, på antalet steg.

Och det verkade ju funka! 😀 Kändes i alla fall riktigt bra! 😀

Jag var rejält svettig och mör när jag kom hem, eftersvettades en hel del och satt en bra stund innan jag hoppade in i duschen. Det var väldigt efterlängtat sen åt jag middag! :)

Så. Jag känner att jag är på rätt bana! Mvh, röd och nöjd Jenny

löpning_140708

Reflektioner

Igår så jobbade jag ju kväll. Sedan begav jag mig till Slakthuset för att dansa lite på Monday Bar HOMEGROWN, med bara lokala förmågor.

Jag valde dock att inte stanna till slutet då jag började bli trött + att jag gärna ville ta tåget hem istället för nattbuss. Något som jag inte ångrar ett dugg.

Igår hade jag en ”ok” dag. Jag var inte överdrivet uppe, jag var inte heller överdrivet nere. Men det är så just nu. Få dagar är bra. De blir ofta inte bättre än ok. Och vet ni – det är ok.

Men jag slås ibland över folks okänslighet. Eller är det kanske osmidighet? Att trots att man berättar vad man går igenom får höra ”Ryck upp dig” och andra, för mig, helt oviktiga meningar. Ibland stämmer ”Less is more”.

Jag blir genuint glad över människor som bara gör ett hjärta på facebook, och framförallt de människor som kontaktar mig privat och bara säger ”Jag tänker på dig”. Det behövs inte mer. Jag behöver inte hundra psykologer som talar om för mig att jag kommer ta mig igenom detta. Jag vet att jag kommer ta mig igenom detta, men jag måste också få tillåtas vara ledsen, sörja, deppa.

Det är enormt mycket jag gått igenom denna vår och utmattningen är nära. Men är man ”jämt” glad förväntas det att man även ska kunna ta sig igenom sånt här med ett leende. Men vet ni? Jag är inte mer än människa jag också. Precis som ni. Jag döljer känslor, tankar och sorg, precis som ni.

Sedan finns det ju vissa som gjort mig besviken. Som inte har hört av sig allt. Inte kommenterat nånstans. Inte frågat ”Hur mår du?”, och detta är personer som jag uttryckt mitt stöd till i deras svåra tider. Men jag har lärt mig, att av vissa får man, till andra ger man. Utan att det är något fel på det. Livet tar mig vidare ändå, och i slutändan går det jämt ut.

Skönt ändå att veta vart man har personer, och att veta vilka man kan lita på.

Ja, några reflektioner ifrån mitt liv och mitt mående just nu. Det var i alla fall skönt att få komma ut en stund igår och dansa lite. Drömma sig bort. Och med det avslutar jag med en fin bild! :)

mondaybarhomegrown

Vart ska jag börja?

Bloggen har det ju varit si och så med på sista tiden, och jag tänker inte ursäkta mig. Men jag undrar hur jag ska newbeginningfortsätta… eller börja igen.

Har väl en del saker jag vill skriva ner: Bountys död, min pappas sjukdom och alkoholism… Men jag vet inte ens om ni är intresserade av att läsa?

Det är ju dessutom ganska länge sedan det med Bounty var aktuellt. Även om det är aktuellt för mig varje dag då det inte går en dag utan att jag tänker på honom.

Jag får se. Jag börjar nog med att återuppta vardagen. Återberätta det som händer nu och framåt. Så får vi se om jag skriver om min sista dag med Bounty, om mötet med pappa, eller om jag struntar i det.

Vi får se helt enkelt.

Att förlora sig själv…

Jag känner att jag är på väg att förlora mig själv. Drifta iväg, försvinna, förlora.

losingmyselfDet har varit för mycket detta år. T.o.m. för mig som är en positiv person. Till vardags kanske det inte märks. Jag skrattar, går till jobbet, tränar, åker till hästen, träffar vänner…

Men kroppen har börjat protestera. Jag är helt utmattad. Somnar på de mest konstiga ställen och tidpunkter. Känner mig tömd på energi och orkar inte ta tag i något alls. Städning, disk m.m. Allt bara står.

Det har blivit för mycket och jag funderar på om jag behöver prata med någon. Få hjälp och stöd. Jag skulle nog behöva det.

Och prioritera. Tacka nej, ta det lugnt och låta mig själv läka och vila. För jag känner inte igen mig själv. Men först måste jag ta mig igenom helgen. Helgen som inte hade några planer innebär nu en resa till Finland. Och givetvis är nästa helg också fullbokad. Ja, ni hör ju. Suck.

Men ja. Jag orkar inte må såhär och känna såhär. Jag anser att det mesta vi utsetts för i Sverige är I-landsproblem. Men det är inte normalt att få genomgå så mycket som jag gjort detta år, och jag måste nog bara inse att inte ens jag är Superwoman, utan jag har också rätt att må dåligt.

Så är det. Men nu ska jag sova. Ny dag på jobbet imorgon!

 

En olycka kommer sällan ensam…

krossadspegelJa, jag har krossat en spegel, men mina 7 års olycka har kommit på 5 månader. Ska det fortsätta i denna rasande takt så vet jag inte om jag kommer orka leva. Haha.

Nä, men skämt åsido. Det finns en mycket större anledning till att jag inte bloggar så mycket. Det har hänt enormt mycket i mitt liv. Jag är hittills uppe i sex stycken ”olyckor” detta år. Ja, bara detta år.

  1. Mitt badrum har en fuktskada och behöver renoveras
    Hej banken, jag behöver ett lån på typ 50000:-, är det ok eller? Dessutom har jag fått leva utan badrum i över en månad nu tror jag. Suck! :(
  2. Ändrade jobbförhållanden i december
    Går inte in på detaljer. Men jag kommer inte ha samma tjänst som jag har idag i december.
  3. Min stalker har hört av sig igen
    Inga detaljer då jag håller detta utanför sociala medier för att inte spä på personens vilja. Men att denna människa inte ger upp?!?
  4. Sammy fick inflammation i bakknäna.
    Ja, hästen har aldrig varit dålig, men nu så… Tack och lov verkar det inte varit långvarigt.
  5. Jag fick ta bort Bounty
    Min älskade, älskade ponny och det som varit mest jobbigt under hela året.
  6. Min pappa ligger på sjukhus
    Fick i förrgår reda på att min pappa ligger på sjukhus med leversvikt och blödande magsår. Det finns risk för blodförgiftning och förmodligen har han inte långt kvar. Han bor i Finland, så det blir nog en tripp dit ganska snart.

Ja. Det var det. Det finns absolut de som har det värre, men det finns också de som tror de har ”problem” som inte är i närheten av detta. Det mesta vi är med om i Sverige är i-landsproblem. Men ibland finns det helt enkelt anledningar till att man inte är sig själv. Och jag har en sån period nu.

#tjejkropp

Få har väl missat debatten kring tjejen som i veckan lade upp en video på en helt vanlig tjejkropp (sin egen) som motpol till alla perfekta bilder som läggs ut i olika forum på nätet.tjejkropp

Under hashtaggen tjejkropp på t.ex. instagram kan man hitta fler exempel på helt vanliga kroppar.

Vissa riktigt vältränade kroppar hittas också där. Inget emot det, fast det är ju liksom lite emot vad hashtaggen först var till för.

Hursomhelst. Jag har ju liksom förlikat mig med att jag inte är 20 längre. Jag kommer nog aldrig väga 55 kg igen, och frågan är om jag ens vill det.

Visst vill jag gå ner några kilo till, jag vill bli mer vältränad, men framförallt har jag gjort en sjuhelsikes resa. Från normala 55 kg i tonåren, till 42 kg när jag gick ut gymnasiet. Fick ätstörningar och tog mig ur det. Tyckte det var skit att väga över 55 kg, skit att väga över 60 kg, men ca 10 år senare vägde jag närmare 80 kg. Har nu sakta men säkert tagit mig ner till drygt 67 kg. Och där står jag för närvarande hyfsat stilla. Hittat en balans.

Den stora skillnaden är att jag är stolt över mig, stolt över vad jag åstadkommit och börjar känna mig nöjd med min kropp! Det var jag inte förut. Inte när jag vägde 55 kg, inte när jag vägde 42 kg… Tänk om jag hade vetat vilken resa jag skulle få göra genom livet. Kanske hade jag uppskattat den mer istället för att bråka med mat och tankar.

Klart jag rent teoretiskt skulle kunna gå ner till 55 kg, men frågan är om jag vill? Vill jag göra alla de där uppoffringarna? Vill jag få en ny form av beroende och kontrollbehov?

Svaret på det är nog nej. För mig har kunskap blivit makt, och jag har lärt mig en del om näringsämnen och hur de påverkar kroppen. Vad jag behöver, vad som är bra, när jag behöver dem och varför. Det hjälper mig i mina dagliga val, och hjälper mig att inte behöva en massa förbud, utan istället göra val. Val om vad jag äter, när jag äter det och varför.

Det är väldigt psykologiskt för mig att tänka så. Det gör allt lättare. Förbud är inte kul, och hos mig triggar de på en gång ångestkänslor. Istället för att tänka ”Äter jag den här bullen så är det för att jag vill, och då får jag också stå för konsekvensen”. Det är enklare för mig än att tänka ”Du får inte äta den här bullen”.

Så därför så vet jag varför vikten står stilla nu. Men det är ok, för jag har gjort det valet! :)

Det var lite min syn på detta om tjejkroppen, en helt vanlig tjejkropp, vad vi tjejer brottas med och hur vi istället kan tänka. Hoppas att jag kunnat bidra med något! :)

Om det är något ni vill veta eller fråga… passa på! Jag skulle verkligen uppskatta om ni gav feedback på om ni vill höra mer om saker som denna?