Total kollaps…

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det känns som att jag rabblat historian gång på gång, både i mitt huvud och för vänner och kollegor.

Så jag kör den halvlånga varianten och börjar med att säga att jag kom till start i mitt första maraton, men aldrig i mål…

Loppet startade vid 8. Jag var i en av de sista startgrupperna, men det gick ganska smidigt, så det var bara att jogga igång. Vi började på Promenade des Anglais i Nice och sprang mot Saint Laurent du Var förbi flygplatsen. Genom Saint Laurent du Var och mot Cagnes Sur Mer.

Det var ganska svalt vid starten, men solen steg fort, och även om det kanske inte var ”mer” än 20-22 grader så var det många raksträckor med minimalt med skugga, så det blev verkligen gassande och varmt. Men jag kände mig ändå ganska pigg och inte så supersvettig. Var glad att jag hade min keps också.

Mot Villeneuve-Loubet och vidare mot Antibes och halvmaragränsen. Fram tills detta hade jag druckit vid 10, 15 och 20 km, sedan började jag dricka varje 2,5 km. Jag tog även ett toabesök där vid 20 km. Fram tills detta hade jag ett snittempo på cirka 6:40, vilket var snabbare än jag tänkt mig, men jag kände mig fräsch och pigg och jag visste ju att stigningen skulle uppåt, så jag sparade min temposänkning tills dess.

In i Antibes och det dröjde faktiskt längre än jag trodde tills det började stiga till den grad att jag inte kunde gå längre. Men först genom ett valc och ut på små murar och springa innan jag började komma till de långa och sega backarna i Cap d’Antibes. När vi närmade oss 28 km började det bli tungt och låren började stumna, men detta är ganska normalt för mig så jag körde på.

Jag fortsatte dricka vatten var 2,5 km och åt även apelsiner vid nästan varje stopp. Där gick jag även en bit vid varje ”stopp”. Vid 30 eller 35, tror jag, så tryckte jag energigel. Runt 35 började vaderna krampa, men inte så mycket att det inte gick att springa, utan tänkte jag bara på mitt löpsteg så tog jag mig framåt. Runt denna tid funderade jag även på att gå ett antal kilometer, men något höll mig ändå drivande… Jag hade ju inte kommit hit för att ett maraton. Så jag fortsatte med min plan.

Det flimrade även lite framför ögonen, men främst när jag saktade ner, så jag fokuserade framåt och då gick det bra.

Även strax innan 40 så tryckte jag energigel och där nånstans kom återigen tanken att ”jag går i mål”. Men icke då… Pannbenet sade ”3 km Jenny, det är allt som krävs, 3 ynka km”, så jag nötte på. Och vid dryga 41 km så tänkte jag ”Sista biten nu, man har alltid lite kraft kvar”. Så jag ökade lite och PANG. Där låg jag på marken och kräktes som en gris.

Här vacklar mitt minne, och min vän Linda var ju inte på plats på en gång, men det var tydligen en volontär som var snabb med att komma fram, vända på min nummerlapp där kontaktuppgifter till Linda fanns, och Linda stod ju vid målet och väntade på mig, så hon tog sin barnvagn och joggade till mig. Hon har även berättat ett sjukvårdsteam på motorcykel var snabbt framme.

Ett av de få minnen jag har härifrån är att när kräkningarna avtagit så ville jag fortsätta, jag kommer ihåg att jag sade/skrek att ”Det är mitt första maraton, det är så kort kvar, jag måste gå i mål”, men de sade åt mig att jag inte kunde fortsätta och att jag i princip hade gått i mål. Men det räckte ju inte för mig. Jag skulle ju över mållinjen, få min medalj och min tröja.

Planerna grusades dock ganska fort då mina ben började krampa. Vi pratar hela benen. Inte bara vaderna, utan hela låren och vaderna, både fram och baksida. Det var en sån obeskrivlig smärta och vid detta laget hade även ett sjukvårdsteam med ambulans kommit fram. De fick via en bår in mig i ambulansen och fick ta mig till ett sjukvårdstält. Och vid detta lag började det bli väldigt overkligt och skrämmande då de i ambulansen fick slå mig och säga till mig att inte somna. Det var som på Cityakuten och jag trodde att jag skulle dö, där och då, i en ambulans i Frankrike, pga att jag sprungit ett lopp.

Det var så enormt skrämmande. Och fransmännen/fransyskorna var ju inte världens bästa på engelska heller, så det var ju att hanka sig fram.

Väl i sjukvårdstältet blev jag liggande på en sjuksäng, typ militärtält, med ”foliefiltar” om mig. De tog blodtryck och puls, och mitt övertryck var nere på 80. Alltså, inte speciellt högt. Vid detta lag så gick huvudet på hög varv, men funktionerna i kroppen fungerade inte. Jag hade gått från att tro att jag skulle dö till att jag skulle bli förlamad, eller i alla fall svårt skadad och behöva rehabilitering. Jag kunde knappt röra benen eller armarna och bara låg och skakade trots temperaturen utomhus.

Jag fick godis och vatten med nån näringslösning eller något i att dricka och Linda hade även kommit och kunde hålla mig lugn.

Jag var helt desorienterad och kunde inte riktigt placera vart jag var, hur långt jag hade sprungit eller skulle springa, vart jag bodde eller hur gammal jag var. Och att prata gick långsamt. Hjärnan gick fort, men det jag ville få sagt kom ut i enstaka ord och i slowmotion.

Om väldigt enkla saker inte hade rum i mitt huvud så hade större saker det… som ”Hur tar jag mig hem till Sverige?”, ”Min försäkring täcker det här, det vet jag” och även banala saker som ”Vad sjukvårdarna är snygga” kom in i mitt huvud! 😉

Loppet tog slut och allt skulle packas ihop. Jag var fortfarande inte mobil och kunde knappt hålla emot när min sko skulle på, och kunde inte heller stå utan hjälp av två vuxna människor, och även då skakade kroppen okontrollerat. Linda var och hämtade mina kläder och jag blev satt i rullstol.

Så nu började projekt ta oss till Nice – ca 4 mil bort. Inget man åker taxi i Frankrike för utan att bli ruinerad, så steg 1 är att ta oss till tågstationen. Vilket inte är helt lätt med mig som är okapabel till att gå utan stöd och dessutom har Linda sin 5-månaders son med sig. Vi lyckas flirta till oss skjuts till tågstationen och där får Linda skjuta barnvagnen och jag får gå med henne som stöd med armen om min axel för att stödja upp mig.

Vi köper något att äta och jag blandar resorb i en flaska vatten… som jag sedan nästan omedelbart kräks upp… :S Jag lyckas även byta om till torra kläder och sen ta mig ombord på tåget. Börjar bli hungrig och gnaga på en trekantsmacka som jag får i mig ett knappt hörn av.

Väl i Nice får vi tag i en taxi och jag stapplar upp på hotellrummet. Byter om, ringer mamma och somnar. Vaknar några timmar senare och Linda går ner på stan och köper pommes åt mig… Sedan somnar jag om igen och gör inte heller många knop på måndagen, men lyckas ta mig ut på både lunch, glass, champagne vid stranden och middag. Och välbehövlig massage. På tisdagen åkte vi hem.

Så. Det blev en resa med snöpligt slut, men vi har många fina minnen också. Ska se om jag orkar berätta om resten av resan med bilder sen, men tills dess får ni nöja er med en bild av mig när jag återblickar på helgen med ett glas champagne vid rivieran! :)

champagne

Lite osäkert…

Här har det varit tyst. Mycket av det speglar verkligheten. Maratonet kommer närmre och peppen har varit obeskrivlig. Men, som jag berättade så kom det halsont. Och det är ännu inte riktigt borta. Men det har inte heller blivit sämre, snarare bättre! :)

Det har aldrig gjort mer ont än att jag känner av det när jag sväljer, och då främst i gommen, inte alls i halsmandlarna. Och de senaste dagarna har jag bara känt det på morgonen, så blir det inte värre än såhär kommer jag springa ändå.

Många av er kanske tänker ”Nej, nej, nej” nu, och jag vet att man inte ska springa med halsont. Men jag resonerar såhär. Under nästan alla dagar denna period har jag cyklat till och från stallet (4 km enkel väg) och jag har ridit helt utan att känna att det förvärrats. Jag har ingen nästäppa, jag känner mig inte sjuk, huvudet är med och jag vill springa.

På långpass som detta kommer bli håller jag inte ett högt tempo. Visst, pulsen är förhöjd under en lång tid, men det är ingen högintensiv träning, min cykling gör mig ju mer andfådd. Så jag tänker genomföra det. Så är det bara. Om inte det blir värre då.

Så. Håll tummarna nu så kör vi! 😀

Som ett brev på posten…

Alla snorar ju runt ikring en, så det var väl inte så konstigt att jag också skulle få en släng? 😉läkarintyg

Tungt huvud och svullen i halsen vaknade jag med igår. Inte helt optimalt två veckor innan maraton, men jag är inte så negativt inställd.

Jag vet att jag klarar mitt maraton om förkylningen bara försvinner. Eller framförallt halsontet. Jag vet att jag är tillräckligt förberedd. Så jag är inte så orolig. :)

Jag har sällan långdragna förkylningar, så jag ser positivt på detta. Men ja, det är väl ändå ganska typiskt att man får det precis innan det är dags! 😉 Har varit frisk och tränat i över fyra månader, men nu så… 😉

Som ett brev på posten kom även mina läkarintyg idag! 😀 Wiiiieeee!

Målbild

Det är så sjukt nära nu. Maratonet. Om två veckor laddar jag redan upp i Nice.

Igår var jag på läkarbesök för att få det intyg som krävs för att jag ska få springa mitt maraton. Frankrike kräver nämligen det. Nog var jag lite nervös, även om det var en väldigt basic undersökning. Tänk om de skulle neka mig? Säga att neeej, du är inte alls förberedd för att springa ett maraton. Vilket bakslag det hade vart.

Att jag anmälde mig typ i juni och har haft alla dessa månader på mig att göra denna undersökning, det är en annan sak. 😉

Och processen med att hitta någon som utfärdar dessa intyg var ju också kul.

Vårdcentralen: ”Ja, jo, vi gör det, men det kostar ju (jo, det förstår jag), och just nu har vi så hög belastning att vi prioriterar sjuka människor”… Jahopp. De rekommenderade en hälsocentral…

Ringer en hälsocentral: ”Är inte säker på att vi gör det, men vi har också hög belastning”… De rekommenderar Sophiahemmet…

Sophiahemmet: ”Tillhör du nåt företag? Nääää… Nej, då kan vi inte hjälpa dig…”

Såå… google it is. Hittar två ställen i Stockholm som pysslar väldigt mycket med det här. Den ena (medicinskaintyg.se) hade tid igår morgon. Så dit gick jag. Fick professionell hjälp och intyget kommer via både mail och brev. Perfekt.

Och jaaaa, jag blev godkänd! 😉 Dumt att tro nåt annat. 😉 Allt lät bra, blodtrycket var bra, han frågade en massa frågor och tyckte jag hade koll och verkade väl förberedd. Så nu tutar och kör vi.

Dessutom så lade de upp vad alla som avslutar loppet får vid målet. Så detta är min målbild just nu 😀 Wieee!

marathonNu ska jag bara försöka hålla mig undan alla som snörvlar, hostar och snorar. Haha.

 

Pass 34 mot Maraton

Idag så spenderade jag halva dagen i stan. Jag var på provsmakning av ost, sedan passade jag på att gå på ett Core soft pass. Hade tänkt gå på yoga, men provsmakningen gick fortare än jag trott, så det blev Core soft. Ett Corepass i lite lugnare tempo och med mer fokus att verkligen hitta rätt i rörelserna. Passade mig helt perfekt idag! :)

Sedan gick jag till Igor Sport och hittade ett par nya löparskor som jag nu ska försöka gå/springa in på 2,5 vecka! 😛 Det var årets modell och kostade bara 500:-. Samma märke som jag har på två par tidigare skor, så det märket verkar ju passa mig helt enkelt! 😉Pass3v39

Sedan åt jag lunch på Taco Bar innan jag begav mig hemåt. Väl hemma duggregnade det och mobilen var död, så jag hade inte alls lust att gå ut och springa som jag tänkt mig. Men jag ligger liiite efter i mitt schema, och jag vill verkligen inte hoppa över nåt pass fram till maran, så det var bara att bita ihop. Det var ett ”långpass” som idag bara var 1 h. Jag valde att springa delvis i Rudanskogen och delvis på asfalt. Tempot blev 6:22 och distansen nästan 1 mil, vilket är helt ok! :)

Sen moffade jag pasta och nu kollar jag Svenska Hollywoodfruar. Haha.

Börjar klockan 6 imorgon, så det är bara att softa på! :)

Pass 33 mot Maraton

Idag var det långa intervaller på schemat. Det var kallt som satan när jag begav mig iväg imorse. Knappt över nollan. Svårt att klä sig då för jag vet ju att jag blir mycket varmare när jag börjar springa.Pass2v39

Målet var, precis som förra gången, 6 min i 7 min-tempo. 2 min i 5:30-tempo *10. Och återigen var 6-minutrarna i regel snabbare än vad de skulle vara, och 2-minutrarna var långsammare än de skulle, haha. Men snittempot blev bättre denna gång! 😉

Klädseln jag valt var ok, men vantarna åkte av efter en kort stund! 😉

Hursomhelst ganska nöjd med dagens runda! :)

Om tre veckor är jag redan nere i Frankrike och laddar upp för mitt maraton… Iiiiihhhh… Känns helt overkligt! 😀

Pass 31 och 32 mot Maraton

Då jag, som jag beskrev i inlägget innan, behövde rejält med tid för mitt nästa långpass bestämde jag mig för att köra korta intervaller ifrån vecka 39 innan. Upplägget var 20* 30 sek med 30 sek joggvila. Först tänkte jag ”yes, jag kommer glänsa som en stjärna”, och sedan kom jag på att det nog var smart att springa dessa i backe… suck. Så… det var bara att köra…Pass1v39

Och inkl 10 min upp/nedjogging blev det bara 40 min, det går ju att överleva! 😉

Backar blev det. Och jobbigt var det. Men jag vet ju att de gör nytta, och ont gjorde det inte… :)

Så till det längsta passet innan maran. Det tog jag mig an idag. Jag sov ut. Jag åt en fralla med ägg och kaviar till frukost samt en Drick-youghurt och drack massa vatten. Sen bytte jag om och begav mig iväg. Hade mätt upp en runda och körde den. Filmade under tiden, men märkte att Runkeepern stängde av kilometrarna då jag filmade, så fick rätta till det i efterhand… Och ungefär såhär blev det.

Pass3v38Målet var 3 h och 20 min, och det slog jag ju. Och det på en ganska bra tid…. 😉

Jag tror ju kommer klara maran på 7 min/km och mitt 3 h pass låg jag strax över det, så detta känns verkligen som en formtopp.

Men det är märkligt hur kroppen säger att det är såååå tungt och när man kollar på kilometertiden håller man ändå 7 min/km… 😉 Peaken hade jag runt halvmaratiden och några kilometer där runt. Då låg jag på 6:30… det är ju riktigt bra! 😀

Så jag ser på tillförlit fram mot maratonet. Men har 9 pass kvar. Det är främst intervaller och 1-1,5 h pass. Så det är ju lugnt! 😉

Som sagt jag filmade, så vad man går igenom på ett långpass kan ni få en inblick i här! 😉

YouTube Preview Image

Pass 29 och 30 mot Maraton

Igår var jag på ett hotell där jag hade övernattat, så jag passade på att utnyttja gymmet och springa korta intervaller innan hotellfrukosten. Det känns extra bra att svulla hotellfrukost efter ett härligt, svettigt träningspass… 😉pass1v38

Och det gick bra! 😀 Det var 4*3 min med 1 min vila på schemat, sedan 2 min vila och sen en vända till! :) Inget jättelångt pass, men mina löpbandspass har ju varit ”sådär” hittills, nu kändes det betydligt bättre och jag höll dryga 10,5 km/h i 3 minutrarna, lite snabbare i vissa, eller delar av vissa. Inte långsammare än så, så det kändes riktigt bra! :)

Svetten lackade i alla fall, som ni ser på bilden! 😉

Nästa pass hade jag tänkt göra imorgon, men fick chansen att sitta hårmodell, så istället för att träna Flex idag blev det långa intervaller.

pass2v38Jag kom hem, började byta om, försökte hitta tusen anledningar att inte göra detta, men ändrade mig och gick ut.

Skulle köra 6 min i 7 min/km och sedan 2 min i 5:45 min/km. Jag använder ju inte klocka utan går på känsla, och hade en känsla av att det gick lite för långsamt. Och det gjorde det också. De längre blocken var ok, men de kortare var lite för långsamma.

Men vet ni? Jag bryr mig inte. Jag kände mig stark och snabb och det är en extra skön känsla när man ”inte ville” gå ut och springa. Så jag njöt och känner att min maratonresa närmar sig sitt slut. Jag är hel och formen känns bra, så jag njuter just nu! :)

Nästa pass ska vara mitt längsta, 200 min. Men vet inte riktigt när jag ska hinna med det. Inte bara tiden för själva löpningen, utan jag ska också vara utvilad så jag orkar och räkna med att vara slutkörd efteråt, så det måste finnas rum för vila efteråt också.

Får se om jag orkar på söndag kväll, men kan bli måndag också. Har jag tid tar jag ett intervallpass till innan detta. Det första från veckan därpå. Det är ont om tid nu! 😉 Nädå… ska inte stressa, men varför inte? 😉

Pass 26, 27 och 28 mot Maraton

Vecka 37 i träningsschemat blev lite utspritt. Men det är ok då jag märkt att jag ligger före en vecka i schemat. Vet inte om jag räknat fel eller vad som hänt. Men det känns ok. För då kanske jag får in alla pass jag behöver, bara lite mer utspritt, så jag ser inget negativt alls i det.Pass1v37

Hursomhelst. Det första passet för veckan var ”som vanligt” korta intervaller. Då de skulle vara 70 sek med 20 sek vila * 18 och 3 min vila efter 10 st, valde jag att lägga dem i backar. Lite riskabelt då det är i dessa lägen jag känt av mitt knä.

Men det gick bra. Inte så värst snabbt, men så är det ju i backpassen, pulsen går ju upp rejält, och det är ju ändå det viktigaste! :)

Nästa pass genomfördes på löpband, innan ett ”Flex”-pass på Friskis. Det skulle vara långa intervaller 2 min i 7 min/km, 6 min i 5:45 min/km *8. Jag förstod redan innan typ att det skulle bli omöjligt att hålla. Speciellt som jag suger på löpband… Haha.

Pass2v37Så jag reviderade både hastighet och i slutet gjorde jag 4+4 min intervaller istället. Men jag gjorde det. 😀 Det är det viktigaste. 75 f*cking minuter på löpband, och svetten sprutade… Ni ser kanske randen på bröstet? 😉

Efter detta gick jag på Friskis rörlighetspass ”Flex”, och alltså, jag var så skakis och illamående bitvis att jag nästan fick lägga mig ner. Usch alltså. Men vad de passen är bra för en stel löparkropp… 😀 Ska verkligen hålla i lite rörlighet och styrka nu när det finns lite mer tid :)Pass3v37

Sista passet för veckan var så ett långpass. 2 h var det. Kan tilläggas att 2 h nu känns som standard, och inte alls speciellt långt… Tänk att gränserna flyttas så.

Det var härligt, krispigt höstväder och tempot höll jag bra, trots att det inte kändes ansträngt. Perfekt helt enkelt! 😀

Så, en riktigt bra avslutning på schemat för vecka 37! :)

Pass 24 mot Maraton

Då var det så äntligen dags att springa mitt näst längsta pass innan maran. Längre än jag någonsin sprungit. 180 min = 3 h.

Jag hade tittat ut en runda och begav mig iväg med telefonen fylld av poddar att distrahera mig med. Delar av vägen var ny för mig, vilket också är trevligt. Då går tiden fortare liksom än om man vet exakt vart man ska.

De två första timmarna gick bra. Jag tuffade på liksom. Kände inte av det i kroppen alls speciellt mycket. Sedan började det bli jobbigt.

Låren kändes stumma, jag var extremt törstig, så efter 2,5 h ungefär tog jag en kort vila i Västerhaninge centrum och drack lite vatten. Likaså i Jordbro.pass3v35

Hade med mig energigel, och det hjälpte nog lite, men de är verkligen söta och sliskiga.

Den sista halvtimmen var smärtsam. Det kändes som jag sprang i ultrarapid och låren hade nog krampat ihop totalt, men jag gjorde det. Tre timmar. Rekord med nästan 40 min och 4 km.

Höll ett genomsnittstempo strax över 7 min och det är ungefär som jag planerar att springa på maran.

Jag tänkte mycket, återigen, på att jag kommer hålla på i ungefär 2 h till på maran. Det är ju galet länge. Och hur uthärdar man smärtan och tröttheten?

Jag gissar att det bara är pannben som gäller, och det har jag ju! 😉 Så det är väl ”bara” att koppla på det! 😉

Efteråt däremot så gjorde både knä och undersidan av foten ont. I flera dagar, t.o.m. i över en vecka, men nu känner jag inte av det alls. Och jag har bara ett rejält långpass till kvar, 200 min. Sedan är det uppladdning som gäller! Iiiihhhh… snart smäller det! 😀