Kroppen är fantastisk

Förra helgen var det ju dags för Göteborgsvarvet. Ett halvmarathon. 21,1 km. 21097,5 m.

Som jag rapporterat tidigare så har inte motivationen till att träna infunnit sig riktigt som den borde. Men jag vet ju att jag kan detta.

Mest orolig var jag över att jag ju bröt halvmaran i Sthlm i höstas, just för att jag inte ville… Kropp och knopp samarbetade inte. Värmen påminde också mycket om maratonet som jag kollapsade på.

Så jag var lagom glad när prognoserna visade på 25 grader och sol. Inte optimalt att springa halvmara i. Men jag kände mig ändå peppad. Mycket tack vare Caroline, min kompanjon, skulle jag tro.

Inte för att vi springer ihop, men för att vi reste ihop och peppar varandra till detta :)

På väg till loppet så var det ändå inte så varmt som vi trott, men valet av kläder kändes ändå rätt; löparkjol, funktionst-shirt, kompressionsstrumpor, keps. Jag vet ju att man blir varmare när man springer.

Men vi letade oss till start, och jag skulle starta lite drygt 30 minuter innan Caroline, så det var bara att bege sig iväg.

Ska bara dra loppet i kort. Men fram till 14 km kändes det helt ok och tiden gick ganska ”fort”, men sedan blev det tufft. 14-17 km så fick jag kriga, sedan var det ju bara några kilometer kvar efter Avenyn och de sista 3 km så slet jag verkligen. Det gick inte fort, men jag ville inte kliva av… Så jag gick i mål. På min sämsta tid någonsin. Men jag kom i mål.varvet1

Och precis som väntat så gick Caroline om mig och kom i mål innan mig. Haha. Hon är så sjukt snabb och grym 😀

Men man ska inte förringa någon prestation. Det är långt ifrån alla som springer halvmaraton. Detta var min femte start, den fjärde jag kom i mål :) Så jag är stolt ändå 😀

Bjuder på en bild på mig och Caroline ifrån målet :)

Bara två dagar senare, på måndagen, hade jag lovat bort mig på Vårruset för Team Snigel.

Så, med stockar som ben som knappt klarade av att gå så förberedde jag mig.

Musklerna låste sig typ i låren och när jag gick kändes det bitvis som att jag skulle stupa huvudstupa framåt. Haha.

Men till start kom jag, och i mål också. 5 km på under 33 minuter. Klart godkänt även en ”normal” dag, så jag klagar inte.

Mysig picknick också, med andra ”sniglar”. 😀 Team Snigel är alltså en grupp på Facebook. För de som inte alltid fokuserar på tider. Utan som mer tänker ”långsamt är också framåt” 😀varvet2

Men jag är mest förundrad över hur fantastisk kroppen är.

Att den klarar mer än man tror många gånger.

Tänk att för 4 år sedan sprang jag knappt 5 km. Nu har jag testat maraton, sprungit 4 halvmaror, 26,1 km på lite mer än två dygn…

Och jag tänker nog inte sluta här 😉

Ett lopp kvar denna vår. Blodomloppet den 7 juni :)

Ouff!

Lite så kändes mitt träningspass idag. Jobbigast var kondisen. Inte fan var den på topp iaf. *pustar*

Måste jobba på den, speciellt om jag ska iväg och springa Vårruset i vår. Tydligen tackade jag ja till det idag. Hmpf. Nej då. Då har jag nåt att blicka framemot. 😉

Passet var iaf bra. Press och softare övningar kombinerat. Men vissa styrkeövningar är jag bara så kass på och det känns som att jag får kramp… Usch! :S Men det ska nog bli bättre.

Imorgon blir det träning på egen hand. Kommer nog köra crosstrainer. Funderar bara på hur jag ska lägga upp ätandet imorgon. Hmmm…

Nåja. Känns skönt att vara igång nu, bara att satsa framåt! 😀